Portis och Mors Dag
Söps det i gamla Hagalund? Det var nog som på andra ställen – både och. Dock var det skillnad mot nu; då var det ett av arbetarklassens få nöjen. En annan skillnad var att kvinnor nästan aldrig drack alkohol. Det skötte männen så bra själva.
”Smakar han?” Så sa granntanterna om gubbar som kom hem dyngraka avlöningsdagar. ”Smakar.” Seklets understatement. Trångboddhet och lyhördhet gjorde att arbetarklassens praktfyllor syntes och hördes mer än nu.
Mitt över gatan från oss låg två små hyreshus på samma tomt. En lägenhet på bottenvåningen var portvaktens. Portvakten, eller portis som vi ungar sa, var någon som skötte fastigheten på sin fritid och vars ersättning ofta var att bo gratis eller till reducerad hyra.
Den första portisen mitt över gatan som jag minns var rörmokaren Olle. Han var stor, tung och högröstad. Hans supargillen utomhus hördes vida omkring, och vi ungar rörde oss försiktigt i närheten av hans syrenberså.
Nästa portis som flyttade in var motsatsen, liten, senig och svartmuskig. Han lät inte i bersån, men i övrigt förde han den lokala portistraditionen vidare. Han trumfade hårt.
En dag stannade en taxi på gatan. Droska hette det på den tiden. Det var en stor Volvosugga. Chauffören och en man till kliver ur och släpar med visst besvär portis ur droskan. Han var inte salongsberusad. Han var skitfull. Han bars, i armarna och i benen, in till portisbostaden. Men vad var det han höll krampaktigt i handen? En liten krukväxt. Det var ju Mors Dag!