Grannarnas krig

Jag var ett av alla barnen på Järvagatan nedom trapporna. Motsvarande mängd barn fanns på Nordstjärnegatan. Däremellan låg det stora äldre huset som bland annat hyste Kvickans livs och biografen Thule. Ovanför detta fanns ”Berget”, det vill säga bergklacken som mellan Nordstjärnegatan och Järvagatan skar av Solgatan i två delar. Åt andra hållet fanns ängen, som så småningom bebyggdes med Förvaltarvägen.

Vi var egentligen aldrig osams med ”Nordstjärnebarnen”, men någon enstaka gång bestämdes att vi skulle kriga mot varandra. Det var mycket fredliga krig. Vi hade inga leksaksvapen, utan det hela gick ut på att spana på varandra från ”Berget” eller ängen. Så skulle man försöka ta fångar genom att överrumpla och omringa något fiendebarn. Det lyckades nästan aldrig för vi höll ju ihop i grupper eller snarare skockar och var motståndarna fler så sprang man.

Emellertid blev det så vid ett tillfälle att jag inte han med i reträtten med de äldre barnen utan blev omringad och tillfångatagen av Nordstjärnebarnen. Jag fördes i triumf till deras gård. Nu utbröt den stora rådvillheten. Man hade aldrig tagit någon fånge förut. Ingen hade över huvud taget funderat på vad som skulle hända om detta inträffade. Vi binder honom vid piskställningen föreslog någon. Det fanns dock inget snöre. Du kan väl stå där och låtsas att du är bunden tyckte någon annan. Så skedde. Vad gör man med fångar? Särskilt flickorna tyckte väldigt synd om fången, som ju dessutom var ganska liten (så där fem år). De tröstade och gjorde allt för att han inte skulle vara ledsen. Man måste ge fångar mat hävdades bestämt. Någon sprang upp i huset för att tigga en smörgås men fick nobben av sin mamma som inte alls tyckte att fångar måste matas. Det slutade med att några barn som var stadda vid kassa sprang över till godisaffären, alias tobaksaffären, på hörnet och köpte kolor och små chokladbitar. Med dessa utfordrades fången.

När godiset var slut gick leken i stå. Ingen kunde komma på hur man skulle fortsätta. Kriget hade man tröttnat på, och det fanns ju så mycket annat kul att göra. Du kan väl kila hem och säga att vi slutar nu sa man, och jag lommade iväg. Jag kom inte så långt. Mina kamrater låg och spanade från alla håll. Men att göra en räd och befria fången hade inte gått. Vår ”gård” var den stora då obebyggda tomten mellan Järvagatan och Solgatan. Den var öppen åt alla håll. Nordstjärnegatans gård var mindre och låg inklämd mellan huset och den mekaniska industrin. Enda vägen in var gårdens ganska smala gavel mot Råsundavägen som hade både staket och buskar. Detta försvårade dels insynen, dels omöjliggjordes snabba räder för att befria fången.

Nu blev jag utfrågad av kamraterna: ”Va’ gjorde dom med dig?” ”Fick du stryk?” ”Hur lyckades du rymma?”

Jag sa aldrig något om utfodringen med godis. Trots min ringa ålder kände jag att jag var dagens hjälte, och den statusen ville jag inte mista.