En vanlig dag i en femårings liv

Direkt efter frukost var det dags att leka ute. För mig, som bodde på Järvagatan 3, var min ”gård” den då obebyggda tomten mellan Järvagatan och Solgatan. Det var en utmärkt lekplats. Den bestod mestadels av småkuperad sandjord. Att gräva i jorden och bygga allehanda hålor, grottor, slott, murar var lätt. Vi plogade också vägar med tegelstenar som vi körde leksaksbilar på. Några finare ”Dinky Toys-bilar” hade vi inte eller fick inte ta med oss ut. Vi körde med leksaksbilar i trä, både köpta och hemsnickrade. Gården var stor och alla fick plats. Den som inte hade någon egen bil fick ofta låna av en lekkompis.

Vi kunde också leka på berget ovanför gården. Det var jättestort för en femåring. Det sträckte sig ju ända bort till Nordstjärnegatan. Där flög vi B18-plan, som då var ett ganska modernt svenskt militärplan, men det fattade man ju inte när man bara var fem år. Lilla B18 var en grenklyka i en liten björk, någon meter över marken som oftast ockuperades av någon av de större killarna. Vi andra satt i en bergsskreva bakom björken, det var stora B18.

Ängen på andra sidan Råsundavägen var en omtyckt plats att leka på. Här sprang man fritt omkring, plockade blommor eller hittade på någon lek. Den gamla järnvägsbanken var spännande, särskilt vägporten. Balkarna som bar upp spåren fanns kvar och var en ganska säker överfart, men på ömse sidor om dessa fanns kabelrännor av söndervittrad betong med kvarvarande kabelrester. De modigaste barnen vågade åla sig över på dessa, men inte vi yngre. Alldeles nedanför Nordstjärnegatan fanns ett häståkeri med sina stallar. Härifrån utgick de små lådformade hästkärrorna varje morgon och kom tillbaks på eftermiddagen. I dag känns det pittoreskt, men då var det vardag.

Ja, den närmaste omgivningen var stor och mycket varierad för oss barn. Lekarna blev då också omväxlande och ofta spontana.

Så fanns ju också det egentliga Hagalund, området ovanför trappan. Hagalunds torg, Hagavägen och tvärgatorna mellan Råsundavägen och Hagavägen ingick i min lilla värld liksom Norra och Södra långgatorna. Området söder om Hagavägen kändes mer främmande, förutom plaskdammen vid Rudviken, men dit gick man bara med egen eller någon annans mamma.

Stenkulor lekte man med. Så här gick det till att köpa sådana när man inte hade egna pengar: Man slog sig ihop med någon lekkamrat, gick uppför Järvagatans trappor förbi det grå postkontoret, som alltid verkade lite dystert och skrämmande, till Hagalunds torg. Där, i nordöstra hörnet, stod två telefonkiosker. Tillsammans lyfte man upp golvet av grov trätrall och därunder kunde det finnas tioöringar – i alla fall ibland. Man kunde till och med någon gång hitta en 25-öring. Så vandrade man längs trottoaren bort till Nöff-Nöff, noggrant spejande i rännstenen där man kunde hitta ett-och två-öringar. Några större summor blev det inte, men 13 öre, som var en lyckad dagsförtjänst, var mycket pengar för oss småglin. Nöff-Nöff hade stenkulorna i en stor trälåda noggrant sorterade efter färg i små fack. De kostade ett öre styck. Nu blev det ett väljande som tog sin lilla tid. Nöff-Nöff, denna underbara farbror, hade ett outsinligt tålamod. Han lät oss stå och välja tills vi var klara, och det kunde ta lång tid. Man fick dock inte behålla kulorna länge. Ofta blev man av med dem samma dag när man spelade med de större killarna, men om några dagar fanns det förhoppningsvis fler tioöringar att hämta.

Klockan fyra skulle jag komma hem för middag. Inte kunde jag klockan men kom ändå hem i tid för det mesta. På eftermiddagen satte jag mig på några kantstenar som låg på trottoaren bredvid vår port och väntade. När den första spårvagnen från linje 3 gungade förbi på väg mot spårvagnsstallarna vid Sundbybergsgränsen var det dags. Jag tror att de gick till stallarna för att koppla till en vagn inför eftermiddagstrafiken. 3:orna var mindre än 15-vagnarna så de kändes lätt igen. Vad jag då inte visste, men förstått senare, var att jag satt utanför urmakarens butik med en stor klocka ovanför huvudet.