Pepparroten

När jag var fem år bestod världen av närområdet; Hagalunds myller av kåkar och ängen norr om Råsundavägen. Det fanns gott om barn, alltid fanns det kamrater att leka med. Många av oss som bodde i hyreshusen längs Råsundavägen bodde i ettor så det var naturligt att leka ute eftersom det var trångt inne. Min pappa körde tidningar på nätterna och behövde sova på förmiddagarna, så även av det skälet tillbringade jag mina dagar ute.

Ett omtyckt ställe var den gamla järnvägsbanken som vi ofta lekte på. En dag såg jag en spännande halvhög växt på sydsidan av banken alldeles vid vägporten. Nyfiken som jag var på allt i naturen började jag gräva i den lösa jorden. Pepparrot! Jag hade hittat vild pepparrot. Överlycklig över fyndet grävde jag med hjälp av händer och pinnar upp alltsammans. Blasten lämnade jag kvar men pepparroten bar jag hem till mamma. Nu hade jag bidragit till familjens hushåll, och vi skulle inte behöva köpa pepparrot på länge.

Men mamma blev inte så glad som jag hade förväntat mig. Hon tog mig i handen och pepparroten i en kasse och så knallade vi ner till trädgårdsmästaren, som hade sitt växthus på andra sidan banken precis vid vägporten. Mamma överlämnade all pepparrot och förklarade hur det gått till. Han blev inte särskilt glad, och det kan man ju förstå. Plantan var ju helt förstörd, och några mer skördar fick han inte där. Jag ville inte ta in att pepparroten var hans. Den växte ju på ena sidan banken och växthuset låg på andra sidan. Enligt barnets logik var den sålunda vild och inte hans. Men jag litade ju på min mamma och aktade mig i fortsättningen för att gräva upp spännande växter, särskilt inte i närheten av växthuset.