Planket brinner
I Björkgatsbacken, på dess västra sida, efter korsningen med Källvägen, låg Planket. Det var en obemannad materialgård för en byggnadsfirma. Några hundra kvadratmeter omgärdat av ett högt plank, därav vårt namn på denna ”lekplats”. Byggnadsfirman var bara där någon gång i veckan för att hämta ställningsvirke eller annat.
Nedersidan vette mot en ödetomt och gav möjligheter att klättra in osedd. Jättekul att smyga på varandra mellan plankhögarna och skjuta ärter. Ärtrör av mässing köpte man hos Willners järnhandel vid torget och även isoleringsband att linda till munstycke. Varifrån fick vi ärter? Jo, livsmedelsaffären kokade ärtsoppa varje torsdag och hade därför en stor säck med gula ärter. Sonen Janne försåg oss frikostigt ur säcken.
Stora grabbarna, 14–15 år, gick ett steg längre när det gällde att använda Planket och dess skatter. Dom valde ut lämpligt virke, slängde ut det på ödetomten och byggde tre kojor, eller snarare små hus, med Planket som bakre vägg. Helt osynliga från gatan. Husen isolerades med wellpapp, och med införskaffad fotogenlampa blev det både varmt och mysigt. I kraft av att vara släkting till Biffen, som var kusin med min mamma, så fick jag som inte ens var tio år fyllda ingå i en av kojornas besättningar.
En dag var kompisen Kjelle och jag vid Komota. Det var övningsområde för S 1 och Ing 1. Vi plockade patronhylsor där, vad vi nu skulle med dem till. På väg hem hade vi fickorna fyllda med detta mässingsskrot. På Hagavägen, i höjd med Andersvägen, får vi höra brandbilar på avstånd. Vi ser en rökpelare stiga upp från trakterna av Björkgatan. Åh, jävlar om det brinner hemma hos oss skrek Kjelle och drog iväg på sin nya fina Monark. Jag hann knappt med på den begagnade och trögtrampade Rambler som farsan köpt hos Hellström vid torget.
Väl framme kunde vi se att det var Planket som brann, alldeles intill kåken där Kjelle bodde. Nåväl, brandkåren, som ryckt ut från Erik Sandbergs gata, gjorde ett bra jobb och räddade det mesta. Något som förvånade många av åskådarna var att marken därinne var helt täckt med ringlande ärtväxter. Konstigt tyckte många – men inte vi.
Efterspelet till branden var att alla vi som hållit till vid planket blev förhörda av polisen. Vi blev en och en uppsökta i hemmet av en polissyster. Detta var 1951–52, långt innan det fanns kvinnliga poliser. För att få sanningen ur barn hade man dock denna specialfunktion.
Kom sanningen fram? Vet inte, för det pratades inte mycket om branden och eventuell skuld. Det var nog lite skämmigt med polisförhör, om än av en polissyster. Kjelle och jag hade i alla fall alibi i form av några kilo patronhylsor.